Sitter i skolan och funderar på vad jag ens gör här?
Jag har tappat motivationen helt och vet inte hur jag ska få tillbaka den. Jag sitter på lektionerna men jag är liksom inte här, jag är någon annanstans. Jag vill vara här, för jag vill ju att det ska vara simpelt att sedan plugga, Men det känns som att allt hänger på en skör tråd och då väljer jag att ta bort skolan. För att för mig så är inte skolan så viktig, jag är här för att få studiebidrag, Men samtidigt så är det bra om jag är aktiv, skickar in uppgifter i tid och får lite mer än E. Så att jag någon gång i framtiden kan skaffa mig en karriär inom något och försöka bli något och tjäna mina egna pengar.

Sitter här just nu i vårat vita kalla klassrum, med bruna fula bänkar som man hade i lågstadiet, en svart stol med en liten minidyna på, lukten i klassrummet är en blandning av Victoria secret parfymer och tonårs svett. Ni vet den där sura äckliga lukten? Man borde fan inskaffa en lag på att tonåringa ska ha på sig roll on dagligen.
Våran lärare vi har nu är Irene, den där gamla tanten som haltar när hon går.
Hon tror att hon hjälper oss med sina smarta och hennes extremt översatta texter.. Men grejen är den att det enda hon gör är och hjälper dem barnen med dyslexi, det märker man. Det är inte så att hon hjälper oss andra på det sätt som hon hjälper dem. 
Om ungefär en halvtimme slutar vi lektionen, då ska vi invänta nästa tråkiga lektion.. Usch. Vad är det här? Varför vill barn gå i skolan.. 

Ifall man tänker efter så går vi ju här frivilligt, men alla vet innerst inne att om vi inte går sviker vi våra föräldrar, vi har inga jobb garantier och bara att vara outbildad i ett samhälle som Sverige går inte.
Du blir bortglömd och får leva på bidrag,. Och hur kul är det? Att leva och förlita sig på staten och dess hjälpmedel. Du tar ju i princip andras löner och lever på dem bara för att du inte var tillräcklig engagerad och pigg för att plugga.

Nä jag är välidgt bitter det vet jag.
Men ni måste se det ur min synvinkel, jag är en artonårig tjej som går sista året i gymnasiet. 
På något sätt så känns det som om staten redan har planerat min framtid men samtidigt så är det jag som håller i trådarna för att lyckas. Och hur enkelt är det? Att veta att allt handlar om DU orkar. Om DU vill.
Om DU presterar bra för dig, får E i varje ämne, har närvaro och lyssnar på vad lärarna säger - så får du KANSKE ett jobb när du tar studenten.. Men först måste du vänta ett tag, bli bort prioriterad på grund av att du inte har någon jobb erfarenet. Du kan också bli lurad, få vara lärling eller liknande - för då vet dem att du i princip jobbar gratis och att staten betalar din lön. Sen när din lärlings period är slut så kastar dem ut dig som en liten trasa, för då behövs du inte längre..
Ja så säg mig, vad fan gör jag i skolan?

 

Det här är ett inlägg som jag inte publicerade förra veckan.
Fråga mig inte varför.. Men nu publicerar jag det just bara för att jag är så extremt duktig på att klaga!

// Emelié

Jag är så sjukt trött på att må som jag gör, jag vill så sjukt mycket men håller tillbaka för att inte må sämre. Jag vill ta steget och få kalla dej för min, men jag vågar inte pga ditt förflutna och hur du håller på i vissa fall, du vet hur jag känner, men får aldrig ett klart svar tillbaka, kan du inte bara ge mej ett svar så jag vet hur jag ska göra. Pallar inte gå runt och sakna dej när du inte saknar mej, eller ha känslor för dej när du kanske bara leker med mina ?

Jag hatar känslor mer än något annat, så sjukt jävla jobbigt med allt, samt att man inte kan bestämma sig, vill ha dej samtidigt som jag inte vill veta av dej i vissa fall. På så kort tid så har du visat så mycket så att du betyder en hel del för mej och att jag skulle falla för dej trodde jag ALDRIG..
Kärlek är ju fan bara problem, eller så är jag inte gjord för att bli älskad vad vet jag ? Kanske bara är menad för att vara den snälla tjejen som ställer upp för allt och alla för att sedan bli nedtryckt. Jag gör allt för att mina nära ska må bra, och skiter i hur jag mår för det gör ingen skillnad på om jag är glad eller inte, för så fort jag är glad så är det något som kommer och förstör det med. Jag vill kunna ha saker privat utan att folk ska kunna få reda på saker, och om jag lägger upp bilder man alla behöver ine veta om allt. De som behöver veta får veta och det är mitt liv och mina val. Förhoppningsvis har jag väl någon vän som finns vid min sida när jag behöver det. Hädan efter ska jag hålla käften, inga bilder inget ska komma upp, jag ska leva i min bubbla med fejkade leenden och låtsas att jag lever i min drömvärld...

Jag vet seriöst inte vad jag skulle göra utan dej min ängel, du är den som ALLTID ställer upp, du lyssnar, du bryr dej. Du är så sjukt underbar! Du är den som skiner upp mina dagar med ditt skratt och att du bara finns vid min sida, man har alltid så sjukt kul med dej. Vi har känt varandra sen 2:an men vi blev riktigt bra vänner i 6:an och sen dess har vi ALDRIG bråkat vilket tyder på vilken bra vän du är! Det finns nog ingen som kan döda våran vänskap i och med hur länge vi kännt varandra samt inga bråk, och den som förstör den kan ju börja gräva sin grav på en gång. För dej vill jag verkligen inte lämna du är den som stannat kvar längst hos mej medan alla andra bara svikit och dragit, du är den som vet det mesta om mej, har inget att dölja för dej. Skulle kunna skriva en hel bok om hur glad jag är över att ha dej i mitt liv och vid min sida genom vårt och tort, problemet är bara att ingen skulle palla läsa den, bortsett från du kanske! ;)

Ville bara berätta om vilken underbar vän du är hjärtat, finns verkligen ingen som dej, litar på dej till 110%
Jag älskar dej mitt fina hjärta och min underbara ängel! <33333

För tillfället kan jag ärligt talat skriva: Att mitt liv suger.
Nej jag är inte emo och nej jag är inte deprimerad. Utan det suger bara rent ut sagt. Orkar inte ens skriva allt som suger, för då skulle det bara bli en hel jävla bok. Kan åtminstone säga att jag är lycklig över att ha mina vänner, speciellt DIG nathalie! Du får mig att känna mig på topp när jag är nere och Sabina, du får mig också att känna mig på topp. Vad skulle jag göra utan er? Ni är dem enda jag kan öppna mig helt till nu för tiden. Man kan inte lita på någon... Förutom några få, och där inkluderar ni.

Har funderat på detta ett bra tag nu. Att vara stark, vad innebär det? Hur är man stark? Hur vet man när man är stark? Är det en fysisk eller psykisk kapacitet? Styrka är ju egentligen en oemotståndlig vilja, eller hur? Du är stark när du psykisk känner att du inte längre orkar vara kvar men du håller dig kvar ändå, men du är också stark när du fysiskt känner att du längre inte orkar gå men orkar fortsätta vandringen ändå.. Så all denna innebörd med att vara stark. Hur vet jag att jag är stark tillräckligt? Hur vet jag om jag överhuvudtaget är stark? Vad är det som avgör styrkan hos en människa?

Ja och där kom min filosofiska sida fram, varsågoda! Det där visste ni inte va? ;)

Har inte gjort så mycket idag förutom att passat mina syskon lite, legat i sängen me godis/chips och haft Gossip Girl maraton. Har verkligen fastnat för den serien, så sjukt jäkla bra! Nate så sjukt snygg, tror jag dör! :O

Imorgon blir det nog lite plugg att renskriva och skicka in, så det blir gjort. För vet hur det slutar annars att jag bara låter allt ligga så har jag sjukt mycket till slut.. Men måste börja fixa allt samma dag som jag får uppgifterna, för vill kunna slippa plugga någon dag, vilket jag vet att det aldrig lär bli av nu när de kräver så mycket av en.. Men nog pratat om skolan, BARA 1 och ½ år kvar nu, och förhoppningsvis går det fort! Påtal om dagar och så, så är det bara 36! dagar innan jag blir 18, så sjukt kort tid nu ju, och det går fort! ;D

Men nej nu ska jag nog fortsätta se lite avsnitt av Gossip Girl och se om jag kanske kan bli trött efter det :P

Förtjänar jag verkligen det här ? Att bli sårad hela tiden, ena dagen är du en ängel andra dagen är du rent ut sagt ett svin mot mej... Jag förstår inte vad jag har gjort dej, jag har alltid ställt upp för dej, hjälpt dej, funnits där för dej. Du lovade att du ALLTID skulle vara där för mej vad det än gällde, när jag väl behövde dej så sket du i mej för du hade viktigare saker för dej, du brydde dej inte ens om att fråga hur jag mådde... Folk runt omkring mej tyckte inte jag skulle falla för dej pga hur du är och beter dej. Men jag sket i dem och följde mitt hjärta och nu sitter jag här och tänker tillbaka på all skit jag fått tagit av dej och ångrar att jag inte lyssnade på folk runt omkring! 

Du ville få mej att falla för dej så du kunde utnyttja mej, och det vet jag genom att du skaffar en flickvän samtidigt som du höll på med mej, men henne fick jag aldrig veta om av dej utan hörde det av andra nära personer till mej som skyddar mej och inte vill se mej sårad, har gråtit alldeles för många tårar helt i onödan, du är inte värd mina tårar ens. Blev kallad både de ena och de andra av dej men ändå förlät jag dej.. Jag har förträngt allt gång på gång för att jag inte vill förlora dej, men vad ska jag göra egentligen ? Du får mej ledsen gång på gång och jag förlåter dej, då är det ju egentligen mitt fel och får skylla mej själv..
Jag antar att det bästa vore att glömma bort allt, skita i min känslor och bara gå vidare för att må bra igen..

Samtidigt som jag vill ha en pojkvän som jag kan ligga och mysa me framför en film så vill jag inte för allt verkar bara bli problem och oftast så är det tydligen mitt fel oxå. Verkar som om jag inte är gjord för ett förhållande, faller för skit killar, allt är perfekt i början, men sen börjar kraven och man säger nej då e man de ena och andra.. Så om det finns någon kille där ute som inte är sån kan ni väl höra av er. Vill ha närhet, vill känna mej älskad inte utnyttjad, vi känna mej behövd för någon, vill kunna göra någon glad, vill ha någon att krama och sakna samt vill vara saknad av någon oxå!
Men kärlek och killar verkar som sagt inte vara något för mej, men ska inte dra alla över en kam men.. 

Okej jag kan inte säga att jag världsbäst på att blogga.
Men bättre sent än aldrig, eller hur? ;)

Under tiden då jag inte har bloggat har jag fyllt arton hela år.
Fattar ni hur awesome jag har haft det då eller? Var ute två gånger i helgen.
Både i fredags och i lördags. På fredagen var jag här i närheten på ett litet ställe som heter Picasso, och på lördagen blev det stan. Började med förkrök på nivå22 och efterkrök på Viper. Har nog aldrig haft så kul i hela mitt liv. Det roligaste var att det var 19-årsgräns på viper men en kompiskompis fick in oss.
Kom hem runt fem tiden tror jag.. Åt lite mat sen decka jag. Helt slut! På söndagen vakna jag runt halv två och mådde skit illa, trodde först att det bara var för att jag var bakis.. Men nej nej, jag har gått & blivit magsjuk.
Kul? Nej inte så värst. Men har inte mått illa på hela dagen idag! Så får se om det blir skola imorgon.
Kan inte missa för mycket...

Aja, det var nog allt jag hade att skriva! D:

 

Citat för dagen: Never mind searching for who you are.  Search for the person you aspire to be. ~Robert Brault