Sitter i skolan och funderar på vad jag ens gör här?
Jag har tappat motivationen helt och vet inte hur jag ska få tillbaka den. Jag sitter på lektionerna men jag är liksom inte här, jag är någon annanstans. Jag vill vara här, för jag vill ju att det ska vara simpelt att sedan plugga, Men det känns som att allt hänger på en skör tråd och då väljer jag att ta bort skolan. För att för mig så är inte skolan så viktig, jag är här för att få studiebidrag, Men samtidigt så är det bra om jag är aktiv, skickar in uppgifter i tid och får lite mer än E. Så att jag någon gång i framtiden kan skaffa mig en karriär inom något och försöka bli något och tjäna mina egna pengar.

Sitter här just nu i vårat vita kalla klassrum, med bruna fula bänkar som man hade i lågstadiet, en svart stol med en liten minidyna på, lukten i klassrummet är en blandning av Victoria secret parfymer och tonårs svett. Ni vet den där sura äckliga lukten? Man borde fan inskaffa en lag på att tonåringa ska ha på sig roll on dagligen.
Våran lärare vi har nu är Irene, den där gamla tanten som haltar när hon går.
Hon tror att hon hjälper oss med sina smarta och hennes extremt översatta texter.. Men grejen är den att det enda hon gör är och hjälper dem barnen med dyslexi, det märker man. Det är inte så att hon hjälper oss andra på det sätt som hon hjälper dem. 
Om ungefär en halvtimme slutar vi lektionen, då ska vi invänta nästa tråkiga lektion.. Usch. Vad är det här? Varför vill barn gå i skolan.. 

Ifall man tänker efter så går vi ju här frivilligt, men alla vet innerst inne att om vi inte går sviker vi våra föräldrar, vi har inga jobb garantier och bara att vara outbildad i ett samhälle som Sverige går inte.
Du blir bortglömd och får leva på bidrag,. Och hur kul är det? Att leva och förlita sig på staten och dess hjälpmedel. Du tar ju i princip andras löner och lever på dem bara för att du inte var tillräcklig engagerad och pigg för att plugga.

Nä jag är välidgt bitter det vet jag.
Men ni måste se det ur min synvinkel, jag är en artonårig tjej som går sista året i gymnasiet. 
På något sätt så känns det som om staten redan har planerat min framtid men samtidigt så är det jag som håller i trådarna för att lyckas. Och hur enkelt är det? Att veta att allt handlar om DU orkar. Om DU vill.
Om DU presterar bra för dig, får E i varje ämne, har närvaro och lyssnar på vad lärarna säger - så får du KANSKE ett jobb när du tar studenten.. Men först måste du vänta ett tag, bli bort prioriterad på grund av att du inte har någon jobb erfarenet. Du kan också bli lurad, få vara lärling eller liknande - för då vet dem att du i princip jobbar gratis och att staten betalar din lön. Sen när din lärlings period är slut så kastar dem ut dig som en liten trasa, för då behövs du inte längre..
Ja så säg mig, vad fan gör jag i skolan?

 

Det här är ett inlägg som jag inte publicerade förra veckan.
Fråga mig inte varför.. Men nu publicerar jag det just bara för att jag är så extremt duktig på att klaga!

// Emelié